LEI står för Leading Edge Inflatable. En LEI-drake är en kraftdrake där framkanten är uppblåsbar vilket ger draken struktur och också gör att den flyter om den hamnar i vattnet. Resten av draken är inte uppblåst utan består av ett enda lager tyg. En majoritet av alla LEI-drakar i handeln är mellan 5 meter och 18 meter stora och styrs med två, tre eller fyra linor som sitter på en bom.
LEI-drakar är mycket populära för vattenaktiviter, till exempel kitesurfing och kiteboarding. Att de flyter är förstås en stor fördel, och till skillnad från foildraken har LEI-draken inte öppna celler framtill som lätt kan vattenfyllas.
De flesta LEI-drakar i handeln tillhör någon av följande kategorier:
- C-drakar
- Bågdrakar
- Hybriddrakar
- Deltadrakar
C-drakar
C-draken är en av de äldsta varianterna av LEI-drake. Ett utmärkande drag är att C-draken inte har några linor som stöder framkanten. Istället sitter alla linor i hörnen. Fyra linor är vanligast, men fem förekommer också eftersom det ger ökad säkerhet och gör det enklare att få upp draken igen efter att den kommit ned.
C-draken är särskilt populär bland wake-style kiteboarders.
Supported leading edge kite (SLE)
Detta är en slags C-formad LEI-drake där de linor som används för att justera drakens attackvinkel (sheeting) sitter fast i brindlen via en pulley, ungefär som hos en bågdrake. Detta gör att man som förare får större frihet vad gäller att justera attackvinkeln, vilket i sin tur gör att draken fungerar i fler vindförhållanden.
Bågdrakar
Bågdraken används inom många olika draksporter, inklusive kitesurfing på vågorna. En bågdrake har en konkav bakkant, och linor (brindles) används för att begränsa hur mycket framkanten kan röra sig i förhållande till resten av draken. Den konkava kanten gör att bågdraken kan platta ut sig mer än en C-drake uppe i luften. Den som styr en bågdrake kan med sina linor justera formen på draken så att den in princip förlorar all sin dragkraft, något som kan vara enormt bra att kunna göra om det är blåsigt ute och draken drar iväg alldeles för mycket med föraren. Att justera draken på detta vis kallas för depower.
De tidiga bågdrakarna hade en hel del nackdelar. De kunde vända sig ut och in, de var inte särskilt stabila, och de var helt enkelt ganska jobbiga att flyga. De var också svåra att få upp i luften igen om de gått ned, såvida de inte landat helt perfekt. I mitten av 2000-talet kom en ny generation av bågdrakar som utformats för att i möjligaste mån överkomma problemen hos de gamla bågdrakarna. Precis som de gamla bågdrakarna var de depowerable. Den nya generationen blev snabbt mycket populär.
Jämfört med C-draken kan bågdraken användas i ett större utbud av vindförhållanden. Eftersom de är depowerable är de också säkrare att använda när det finns risk för vindbyar.
Hybriddrakar
Hybriddraken är en korsning av C-draken och bågdraken. En viktig skillnad mellan hybriden och bågdraken är formen på bakkanten, som är konkav på en bågdrake och konvex på en hybriddrake.
Precis som bågdraken har hybriddraken linor (brindles) som begränsas hur mycket framkanten kan röra sig i förhållande till resten av draken. Dessa linor gör det också möjligt för den som designar draken att välja hur skarpt valvet ska vara. Vissa hybrider har ett väldigt platt valv, medan andra påminner mer om en klassisk C-drake.
Deltadrakar
Deltadraken är en vidareutveckling av hybridraken. När deltadraken är utplattad har den en triangulär form, vilket innebär att ett större område exponeras för vinden när draken flyger (jämfört med hybriddraken). Detta ger i sin tur större kraft. Deltadraken har brindles, men de är mycket förenklade.
Den variant av deltadrake som marknadsförs som Delta C-kite kännetecknas av C-drakens höga prestationsförmåga och deltadrakens förmåga att kunna svänga snabbt och omedelbart bli depowered vid behov.