Att åka efter sin drake i en liten vagn är definitivt inte någon nymodighet, och det har också förekommit att vagnar försetts med segel. Som med mycket annat som rör drakflygning var Kina ett föregångsland och där fanns det vagnar dragna av drakar redan på 1200-talet e. Kr. I det tidiga 1800-talets England byggde skolläraren George Pocock en drakdragen vagn, men den blev aldrig någon kommersiell succé trots att den innebar vissa skattemässiga fördelar (vagnskatten baserades på hur många dragdjur en vagn hade).
Under senare delen av 1900-talet tog drakflygningsentusiasten Peter Lynn fram vagnar som var både starka och lättviktiga samtidigt, och som dessutom inte var hiskeligt dyra att köpa. Detta hjälpte till att öka intresset för kite buggying under 1990-talet. Att allmänt ökat intresse för kraftdrakar bidrog också till att fler fick upp ögonen för kite buggying.
Inom dagens kitebuggying används normalt en kraftdrake (power kite) och en lättviktig trehjulig vagn avsedd för en person. Ett hjul sitter fram och två bak. Framhjulet går att styra, medan bakhjulen är fasta. Föraren sitter mitt i vagnen och manövrerar draken. Föraren kan alltså använda sig av både draken och vagnens framhjul för att påverka färdriktning med mera. Det är vanligt att man styr draken med armar/händer och vagnen med ben/fötter. Det finns förstås andra sorters vagnar också, till exempel fyrhjuliga vagnar och tvåhjuliga sulkys, och vagnar där fler än ett hjul går att styra.
Vissa förare nöjer sig med att ”bara” åka, medan andra vill göra olika tricks under färden. Sele och/eller fothållare kan underlätta. Att spänna fast fötterna istället för att bara använda fothållare är mer riskfyllt, särskilt för nybörjare som kan misslyckas med att lösgöra sina fötter snabbt nog om vagnen välter och därmed skada sig rejält (till exempel två brutna fotleder).
Med en lämplig vagn och drake kan man komma upp i riktigt höga hastigheter, förutsatt att underlaget så tillåter. Med hastigheter på uppemot 110 km/h är det givetvis mycket viktigt med säkerhetsutrustning, särskilt som vagnen i sig inte erbjuder något direkt skydd såvida den inte specialutrustas med skyddsbommar eller liknande. Precis som för en motorcyklist är det viktigt att den som ägnar sig åt kite buggying i höga hastigheter bär hjälm och skyddskläder.
För nybörjare brukar man rekommendera en förhållandevis liten drake, till exempel 2 eller 3 kvadratmeter. Vind krävs förstås, men den bör inte vara stark utan 2 eller 3 på beaufortskalan är bäst medan man lär sig grunderna. Har man aldrig flugit kraftdrake förut kan det vara bra att vänja sig vid draken och styrkontrollen till fots innan man börjar blanda in en vagn i ekvationen.
Fästa draken
Draken är vanligen inte fäst vid vagnen utan hålls av föraren eller är fastsatt i förarens sele.
Bromsa
Draken används för att båda accelerera och bromsa vagnen. Det finns också vagnar med hjulbromsar, men det är ovanligt och innebär vissa säkerhetsrisker om vagnen bromsas samtidigt som draken fortsätter att dra.
Vagnens utformning
Långa vagnar med bred bakaxel tenderar att vara mer stabila och passa den som vill åka fort framåt, till exempel på en strand, medan korta vagnar med smalare bakaxel är mer flexibla och enklare att hoppa och göra tricks med. En majoritet av de vagnar som säljs i handeln just nu har en bakaxel inom spannet 100 cm – 150 cm.
En väldigt lätt vagn är enklare svänga och göra tricks med, men det är också troligare att den kanar sidledes även när man inte vill att den ska göra det. Tunga vagnar är populära bland förare som vill ha stabilitet och som vill åka fort, eftersom tyngden påverkar överföringen av laterala krafter från draken till vagnen.
Tyngder kan fästas på vagnen för att göra den tyngre. Fäst tyngderna så långt ned som möjligt om det är stabilitet du är ute efter.
Hjulen
Vilka hjul som är ideala beror på flera olika faktorer, bland annat vilket underlag man tänker åka på och vad man vill göra. Man bör inte ha hjul med öppet hus för ekrarna eftersom så mycket kan fastna där, allt från förarens händer och fötter till drakens styrkontroll och pinnar och skräp från omgivningen.
De flesta kite buggys kommer med medelstora hjul som passar på väldigt hård eller medelhård sand, men är olämpliga på lös sand och på underlag som är ojämna.
Big Foot är extrastora hjul som används för kite buggying på stränder och fält, och fungerar bra även om marken inte är jämn. Populära både bland nybörjare och bland erfarna förare, och passar både för snabbkörning och för att göra konster.
Riktigt tunna hjul används framförallt av förare som vill åka riktigt snabbt på jämn mark. Det är som när man cyklar, tunna hjul är bra för hög fart på jämn väg men ska man ut på skogsstigar vill man hellre ha tjockare hjul med grovt mönster a la mountainbike.
Buggy jumping
Som nämnts ovan finns det förare som utför olika tricks under färden. Buggy jumping innebär att föraren tidvis befinner sig i luften och där kan utföra olika konster, till exempel snurra och pendla.
Att lämna vagnen på marken under hoppet skulle innebära att föraren förlorar kontrollen över den. Därför är det vanligast att föraren är fastsatt i vagnen, till exempel med ett bälte över benen, och tar med sig vagnen upp i luften.
Att lyfta både förare och vagn är tungt även med dagens moderna lättviktsvagnar och folk som sysslar med buggy jumping brukar därför har tämligen stora drakar med hög lyftkraft.
Buggy jumping vagnar har normalt inte några stötdämpare. Man kan alltså inte räkna med att få någon stötdämpning från vagnen vid landningen, utan måste använda sig av draken för att göra en kontrollerad nedstigning om man vill klara sig utan skador.
Vinteråkning
På vinter kan man göra om sin vagn till en kälke genom att sätta medar på den. Det finns också förare som sätter skidor under vagnen för att kunna åka i snön.
Viktigt:
- Att hoppa och göra tricks när man använder medar är riskfyllt eftersom man lätt kan skada sig på medarna.
- Att åka på is behöver inte vara jättesvårt, men att hoppa på is är däremot något som de flesta bör undvika. Landning på is är en helt annan sak än landning på mark.
Tandem
Det går att koppla två vagnar till varandra och driva dem med samma drake. Detta kan till exempel användas för att låta en nybörjare åka tillsammans med en erfaren förare.
Det förekommer också att två sammankopplade vagnar drivs av två drakar, som styrs av varsin förare. Detta är en mycket avancerad aktivitet som kräver stor skicklighet, inklusive god kommunikation och förmåga att läsa av sin partner.